Anledningen till frånvaron

Det är många som undrat varför det inte varit någon aktivitet i min blogg under en ganska lång tid och om det rent av är så att jag har lagt ner
den helt. För er som ännu inte vet svaret så är inte detta min tanke, men för att säga sanningen så har några av de sista månaderna inte varit den ljusaste tiden i mitt liv.
Alla drabbas vi av bekymmer ibland och jag tänker inte tråka ut er med
allt för mycket detaljer beträffande mina hjärnspöken, men på samma gång känner jag att de är något som jag vill dela med mig av. Jag brukar alltid delge er mina goda upplevelser från klättringen så varför sticka under stol med att den inte bara gör mig gott.

Alldeles i slutet av träningscykeln som jag i vintras
gav mig in i så gick jag kort sagt in i väggen. Jag drev mig själv för hårt med att träna två gånger om dagen, sex
dagar i veckan, jobba den sjunde i kombination med att jag envisades med att inte äta som jag borde
för att gå ner i vikt. Ett påhitt som lett till att jag ådragit mig en
ätstörnings-problematik, vilken jag kommer få jobba hårt och antagligen länge för att bli kvitt. Jag
har egentligen bara börjat resa mig på rangliga ben och brottas mycket med tankar kring mat och min egen kroppsuppfattning.

Folk som jag pratat med har ifrågasatt Carlos del som min tränare i
det hela, men att han på något sätt har del i vad jag ställt till med vill jag dementera. Det är helt och hållet mitt eget fel och ingen
annans. Jag blev tillsagd, folk i min omgivning till och med
vädjade till mig att sluta upp med det jag gjorde. Tyvärr lyssnade jag
inte. Trots att jag nog innerst inne visste att det aldrig kunde gå i
längden valde jag att slå dövörat till. Jag är oerhört lyckligt lottad
som har människor i min
närhet som verkligen bryr sig om mig. Min familj i första hand för att
inte tala om Stefan, Magnus och Henrik, har varit ett sånt enormt stöd
att jag inte vet hur jag någonsin ska kunna återgälda det.

Le Toit du Greau, Fontainebleau. Foto: Neil Hart.

Efter ett nästan två månader långt uppehåll från klättringen, under vilket blotta tanken på den gjorde mig illamående, började jag i mitten av mars känna ett sug efter att klättra igen. Jag hade länge gått och oroat mig för om motivationen någonsin skulle komma tillbaka och när den väl började dyka upp valde jag att bege mig dit jag aldrig har haft svårt att känna klätterlust, till Fontainebleau. Där har jag hängt tills för två veckor sedan då jag åter styrde kosan norrut mot Västervik, där jag nu delar en lägenhet på Lysingsbadet med Guntram. Glädjen och
motivationen är ända sedan första kvällen i Isatis tillbaka och jag
njuter oerhört av att nu klättra med två så enormt motiverade människor som
Stefan och GU. Liksom jag under tiden i Font njutit av Neils, liksom andra såväl gamla som nya vänners sällskap.

Jag var långt ifrån säker på att skriva det här inlägget, jag tvivlar
fortfarande på om det var så klokt. Detta då jag skäms över min egen dumhet och
skräms av tanken på att ni som läser detta ska se på mig med andra ögon. Klättringen är en oerhört stor del av mitt liv och den skänker mig mycket glädje, men det är farligt när man glömmer bort att det i första hand måste vara just roligt. En anledning till att jag inte bloggat under tiden i Frankrike är att jag velat undvika pressen jag sätter på mig själv att ständigt hålla sidan uppdaterad. Förhoppningsvis ska jag framöver kunna komma igång med det hela igen, utan att sätta press på mig. Jag har mycket bilder och en del filmklipp som jag är ivrig att få visa upp, men jag kommer i fortsättningen att i första hand fokusera på att klättra och ha roligt och låta allt annat komma i andra hand.

/DO