Bring on 2012

2011 lider mot sitt slut. Liksom tidigare år så har också detta flugit förbi i en rasande fart och jag hade hoppats att jag vid det här laget skulle ha hunnit med mer än jag gjort. Jag har förvisso gått framåt i min klättring, men inte så långt som jag tycker att jag borde. Kanske har det delvis att göra med att jag brottats med ömmande fingrar och att jag till följd av det höll upp från klättringen nästan hela sommaren. Eller så är det helt enkelt för att jag är talanglös. Oavsett vilket så är jag inte nöjd med året, något som i sin tur leder till att jag är taggad på att göra det bästa av 2012.

 
Envie d’Ailes i Éléphant, Fontainebleau. Foto: Emil Rylander.

Det hela började bra med en fantastisk tid med Emil i Fontainebleau. Det var lite på vinst och förlust som jag i mitten av januari gav mig iväg, efter en månads vila på grund av två överbelastade lillfingrar. Min Golf Memphis från 1988 tog oss 170 mil söderut, från ett Sverige i vinterskrud till ett vårligt Frankrike och väl på plats såg lyckan inga gränser. Motivationen och glädjen i klättringen sköt i höjden från första stund i och med de fantastiska förhållandena som bjöds, av vilka vi också kom att få njuta under i stort sett hela vår vistelse.

Emil utgjorde ett trevligt resesällskap och var lite av en motpol till mig då han tog dagarna som dom kom, oftast med en klackspark. Han njöt av billiga viner och illaluktande ostar samtidigt som han skakade på huvudet åt mig som for omkring som en tätting i skogen, försökte hålla det dagliga intaget av kalorier kring existensminimum och skydde vilodagarna som pesten (vilka tycktes vara de dagar då Emil mådde allra bäst). Allt i hopp om att jag när resan nått sitt slut skulle fått stryka det sista problemet från min ticklist. En papperslapp på vilken jag skrivit ner alla boulders jag ville göra och sedan häftat upp på en balk i giten. Förstås blev utgången inte riktigt den jag hoppats, när tre månader passerat var listan dubbelt så lång som när jag satte upp den. Det är något jag både skyller och tackar Neil för. Jag kom att spendera många av resans dagar med honom och det var till stor del därför som såväl nya som gamla problem på listan blev gjorda. Samtidigt var det också den största bidragande faktorn till att listan blev längre då han dagligen tog mig till fantastiska problem som jag tidigare aldrig stött på. Men oavsett detta så hade jag när resan väl såg sitt slut klättrat mängder av fantastiska problem. Både sådana som från början stått på listan, liksom de som kom till under resans gång eller aldrig ens hann skrivas dit.

Den nionde april lämnade vi Fontan efter tre fullkomligt lysande månader, min hittills kanske bästa resa. Väl hemma i Sverige hann jag med ett stopp i Kjugekull följt av en dryg månads klättring här i krokarna. Detta innan sommaren stod för dörren och det återigen var dags för en tid som kantades av mycket arbete och mindre klättring, eller rättare sagt ingen klättring alls. Fingrar och kropp ömmade och det kändes som att det kunde vara på sin plats med ett uppehåll efter den minst sagt intensiva våren. Från början var tanken att ta det lugnt till mitten av sommaren men när jag så sakta började dra i gång igen hade så väl juli som halva augusti hunnit passera.

När sommaren väl var förbi och det blev dags att komma igång med klättringen på riktigt var fingrarna fortfarande inte bra. Således kom jag den första tiden mest att gå omkring och oroa mig för vad jag skulle kunna göra av hösten. Planen som var att först försöka komma i form för att sedan ge mig iväg på nytt fick skrinläggas. Inte bara på grund utav fingrarna utan också då bilen jag planerat att köpa av min vän Fredrik för att ge mig av i, inte var färdig för att säljas.

När man klättrar med Peter, Fredrik, Tompa och Bummel gäller det att hålla hårt i sina Lapis-borstar.
För när dom inte är upptagna med att kasta glåpord eller dela ut fulbeta, så rotar dom runt i alla kritpåsar 
som inte är deras. Bilden är från en kvällsession i våras tillsammans med nämnda herrar 
och problemet är Fluffy i Sandsjö. Foto: Peter Erhard

Hösten kom istället att gå åt till att jobba extra på Fabben med att skruva boulders samt till att träna. Vädret var för det mesta ganska dåligt och därav kom mitt sug efter att klättra ute inte direkt att flöda över. Det var dock en period i slutet av oktober då solen sken och min motivationen steg. Tyvärr kom fler av dessa dagar än jag räknat med, att gå åt för att jag till slut skulle få klättra den för mig intressanta delen av Espens Hangel i Häller (numera känd som Søknadsfrist). Det hela jämnade dock senare ut sig i och med snabbare bestigningar av andra problem jag ville göra.

Ett av de problem som jag förvånade mig själv med att snabbt få gjort 

Sedan en dryg månad är jag fullt upptagen med Carlos träningsprogram vilket för mig innebär en ny typ av utmaning. Det går egentligen inte att jämföra med något jag tidigare gjort. Det är både fysiskt och mentalt påfrestande vilket i sin tur är motiverande då jag ser det som ett kvitto på att jag faktiskt tränar vilket i slutänden borde ge resultat. Jag är nu lite drygt halvvägs genom cykeln och känner dels att kroppen har börjat vänja sig vid träningen samt att jag börjar lära mig hur jag ska genomföra de olika momenten på ett bra sätt. Jag ser också fram emot slutet på det hela då jag ska få dra nyttja de styrkor träningen förhoppningsvis kommer att ha genererat.

Liksom året, lider också den här krönikan mot sitt slut. Jag hoppas att ni som stått ut med att läsa så här långt inte tycker att det varit fullkomligt ointressant. Säkert skulle jag kunna vara ändå mer långdragen och skriva mer om vad jag gjort eller inte gjort, men från och med nu skiter jag i året som gått och ser istället med spänning fram emot 2012. Enligt vissa är ju detta året då jorden ska gå under, något som jag har svårt att tro, men om så är fallet så har inte jag tid att sitta här. Om några dagar åker jag till Västervik för att spendera en månad med att klättra och träna ihop med Stefan. Jag ser förstås fram emot det liksom allt annat jag har planerat att hinna med i vår och under resten av det kommande året. Förhoppningsvis kommer jag nästa gång jag skriver en sån här sammanfattning att ha hunnit med i alla fall hälften av allt jag nu planerar…

Gott nytt år!
/DO