Tillbaka i gemet

En dryg vecka är det nu sedan sommarens slit äntligen var till ända och i och med det är vardagen förbytt som i en handvändning. Det känns som att tiden, tro det eller ej, nu går lite långsammare. Kanske för att den ena dagen inte längre är den andra lik. Hela sommaren har jag hållit upp från klättringen. Den överlägset längsta sammanhängande period som jag varit från den sedan jag första gången provade på det. Jag har fortfarande tränat – Cyklat, spelat fotboll och stretchat, men jag har inte kört något direkt klätterspecifikt.

Själva anledningen till uppehållet var att jag när sommaren började närma sig, och med det en period som domineras av arbete och därav inte lämnar så mycket tid till annat, kände att den intensiva våren satt sina spår. Jag hade mer eller mindre kört mig själv i bott. Flera fingrar hade börjat göra ont och de som sedan innan ömmat blev inte direkt bättre. Utöver det, eller kanske i och med det, så vacklade motivationen. Jag kände inte lusten eller den oerhörda glädjen som jag brukar inför klättringen. Alltså var det läge för ett break.

Jag gjorde vårens sista moves tillsammans med Stefan på Oasen i Västervik, där jag spendera tre varma dagar i början av juni. När jag åkte därifrån planerade jag att vila fram till mitten av juli för att sedan dra igång med klätterträningen igen. Men tiden gick fort och när jag halvvägs genom sommaren fann mig själv fortfarande utan motivation och med fingrar som inte tycktes ha repat sig ett dugg, valde jag att fortsätta att ta det lugnt. Sommaren fortsatte att gå, utan att det blev särskilt mycket bättre med varken fingrar eller motivation. Jag gick och grubblade kring meningen med att lägga ner hela mitt liv på en enda sysselsättning. Att varken ha utbildning eller fast jobb som dom flesta andra, utan bara ett enda intresse som när jag tänkte på det inte kändes som det egentligen tog mig någonstans. Hur mycket jag än funderade så blev jag dock aldrig särskilt mycket klokare.

När jag för en dryg vecka sedan letade mig tillbaka till klättergymmet var glädjen och den goa känslan tillbaka och med det såklart också motivationen. Mina fingrar tycktes ha repat sig, så när som på ett. Ringfingret på högerhand går inte att belasta hårt i öppet läge och fungerar också dåligt i crimp. Det är en skada som hänger i sedan våren i Font 2010 och som jag efter det dragit upp flera gånger. Något som förstås gjort att det aldrig läkt helt. Dock lär det inte bli bättre av mer vila eftersom tre månader inte hjälpt så från och med nu kommer jag att försöka köra på.

Sommarens funderingar finns fortfarande kvar och jag tror det är nyttigt att ibland stanna upp och reflektera kring det man göra. Jag vet inte om jag kommit fram till någon direkt slutsats, kanske kommer den förr eller senare eller så kommer den aldrig. Just nu spelar det hursomhelst ingen roll för jag vet vad jag vill för stunden, klättra.

Imorgon ser jag fram emot att, tillsammans med Gross och Erik Luthke, skruva problem på Domen inför helgens Boulder-SM. Det ska bli oerhört kul och inspirerande, för att inte tala om lärorikt, att tillsammans med två duktiga ledbyggare få skruva upp bland annat de nya greppen från Peter Bosma på Domens ny-utbyggda väggar. Startfältet som det ser ut idag gör inte heller det hela mindre spännande. Om alla som anmält sig dyker upp blir det en fantastisk uppslutning. Förstås hoppas man också på ändå fler anmälningar i veckan och att dom som inte vill ställa upp istället kommer och kollar…

/DO