Fontanvärk

Den mytomspunna “fontanvärken” är ett fenomen om vilket jag fått höra mycket, både det ena och det andra, men aldrig fått smaka på. Något som jag finner en smula underligt då jag brukar vara rätt bra på att känna efter men som sagt aldrig tidigare, hur mycket jag än ansträngt mig för att känna, fått uppleva. Folk pratar om hur hårt klättringen här nere går åt deras axlar, armbågar och handleder och jag har tidigare stolt kunnat påstå att mig rår det minsan inte på. Detta verkar jag nu få äta upp då mina armbågar efter sammanlagt nio klätterdagar sedan vi kom hit förra lördagen nu gör ondare än ont och bönar och ber om att få förskonas från ytterliggare påfrestningar i och med slopiga urtoppningar och kläm-klättring mellan stora grepp. Inte för att jag ägnat mig överdrivet mycket åt just den typen av klättring, snarare tvärtom. Det är nästan så att jag skäms över att inte ha gjort mer problem av klassisk font-karaktär på över en vecka än jag har gjort. Carnage assis som jag häromdagen tog mig upp för känns nästan som att den lika gärna skulle kunna ligga i Schweiz och aldrig har man väl hört om någon som fått fontanvärk av att klättra i Ticino. Efter en del funderande har jag dock emellertid kommit fram till att det nog är just den som har orsakat mig mina ömma leder. Men vad det är som gjort att jag åkt på det här nu och inte tidigare begriper jag mig inte på. I varje fall så har jag nu tagit min vän voltarenen till hjälp och i och med regnet som fullkomligt öser ner och spås göra idag och imorgon passar det bra med ett par vilodagar innan jag förhoppningsvis kan återvända ut i skogen för Sur-prises, Hotline, Bérézina, L’Arrache Cœur, Rubis sur l’Ongle, Modulor, Osiris, Megalithe, Les Nombrilistes och många, många fler.

/DO