Ett bittert inlägg

Så, den rubriken borde skrämma bort en del läsare och till er stackare som är kvar vill jag säga att jag ska gör mitt bästa för att inte sväva iväg allt för långt med mitt gnäll och kvidande.

Inför helgen var humöret på topp, bland annat i och med att näst sista veckan av sommarens slit var avklarad och att alltså bara 6 tidiga morgnar återstod. Den stundande säsongen/hösten skulle inledas lite i smyg i och med Martin Jurander´s Bohus-visit vilken skulle locka även mig ut i skogen.

Martin tjuvstartade redan på fredagen med att cloggande jobba in leden Abra Kadabra på Galgeberget. Inför lördagen planerades besök vid diverse boulderdestinationer men tyvärr kom saker och ting inte att bli som planerat i och med de regnoväder våra omnejder utsattes för och vi hamnade efter en del om och men på det senaste tillskottet av träningsfaciliteter i Göteborg, Klätterlabbet och ställets första bouldertävling på nya väggar som imponerar stort. Det hela var i sig mycket kul och trevligt men kom att lämna djupa sår inför resten av helgen.

Söndag morgon var de inte helt utan att vi kände av efterdyningarna från föregående dags a muerte-pass men vi lyckades samla mod och kraft nog för att våga oss ut till Häller. Dagen fördrevs bland det vackra blocken men det hela kantades av en bitter stämning vilken bottnade i vår obenägenhet att lyckas beklättra stenarna. Cuerpo, Espens, Dalahästen, Trähästen prövades men inget, om man bortser från uppvärmningen, släppte oss upp. Tillslut kom vi dock att förvåna i varje fall mig med att på varsina två försök göra Dogma, ett problem som jag tidigare upplevt som totalt ogörbart men som nu, utan att jag försöker låta självgod eller överdriva, kändes lätt. Dagen tog en vändning till det bättre men lyckan blev inte långvarig då jag 3 minuter senare ramlade ner och träffade utkanten av paddan under vilken en vass sten låg gömd. Det hela resulterade i en, med mina mått mätt, ganska rejäl stukning. Och nu sitter jag här, ett vårdcentralbesök fattigare med läkarens uttalande ekande i skallen. Ett ledband tycks ha gått av och jag ser fram emot två veckor på kryckor och ytterligare två innan jag överhuvudtaget kan börja bruka foten till något mer än att stappla fram på. Livet är kul nästan jämt. Hur länge det dröjer innan jag kommer kunna hoppa och skutta ner men framförallt upp för block vet jag inte men oron är stor.

/DO