Se men inte röra

Ännu en kväll i den redan uttjatade Giten ska fördrivas och jag försöker få timmarna att gå med att komponera ihop ytterligare en liten dagsrapport. Jag sitter med en Snickers i den ena handen och en proteinshake i den andra och försöker med hjälp av dessa febrilt att återhämta mig från en klättermässigt totalt misslyckad dag.

För första gången sedan vi kom hit vaknade vi i ett soldränkt Larchant och lyckan visste inga gränser. Efter frukost styrdes kosan mot Apremont, vilket sades vara ett område där torken är bra, ett krav efter en regnig natt.

Väl på plats var jag ivrig som få och uppvärmningsproblemet, La Lune, gick ner så fort jag var på det klara med vad man fick och inte fick röra/göra. Men efter de gick det hela bara utför…

Fontainebleau-klättringen kan vara rolig på det viset att vissa problem tenderar att justeras efter den från början satta graden istället för att graden justeras efter hur problemet förändras. Det vill säga att om man hittar en ny beta eller ett nytt grepp på ett problem så eliminerar man i vissa fall hellre den beta/ det greppet än ändrar graden. För min del känns detta lite skevt men det går säkert att argumentera för då man kan tycka att man vill försöka att konservera de klassiska visen att bestiga problemen. Jag kan dock tycka det hela vara oerhört frustrerande när det leder till att man kan tro sig kunna göra ett problem med sin påkomna beta tills man läser i guideboken och ser att hålet till vänster inte ingår eller att om man vill göra en korrekt bestigning absolut måste toppa ur 50 centimeter till höger om den ruttna björken. Lågvattenmärket stötte jag på i Apremont i form av Médaille en chocolat. En 7A där cruxet är en dyno från en svaplatta med pissiga steg (med mina mått mätt). Efter att ha tagit mig upp för den från början mycket fina bouldern upptäckte jag att om man vill göra en korrekt bestigning måste man till kanten där den är som högst. På´t igen och jag lyckades på nytt nå toppen av klassikern men inte utan att det blev en dubbeldunk och därav att jag tog kanten med ena handen i non grabbing zone. Efter ytterligare försök med vänsterarmen fastklistrad ut med sidan för att på så vis undvika reflexen att hugga kanten med den handen också tvingades jag, en aning förbannad, att i och med en mycket lokal regnskur ge upp problemet.

När jag trodde att jag nått rock bottom avslutade jag dagen med att få storstryk på nån överhängade, superfin 7A+, vilken borde ha passat mig som handen i handsken men nu då istället spottade av mig som skit. Och med även detta i ryggen tvingades jag tillsammans med dom andra att fly fältet i samband med mörkrets intrång.

/DO