Årsredovisning 2009

Liksom en del andra tänkte även jag försöka summera året som gått. Ett av alla de mått av tid, vilket på precis samma vis som de tidigare, passerat i en hastighet som i alla fall inte jag kunnat bemästra. För fort har det gått, det är inte svårt att konstatera.

Vädret har sedan ett par veckor tillbaka förändrats ganska drastiskt här i mitt lilla hörn av världen. Från att i stort sett tvingats till att bära simfötter för att kunna ta sig fram i en omgivning som kunnat liknas med fantasivärlden Atlantis, har det hela förvandlats till en miljö där man tvingas brottas med minusgrader och ovanliga mängder snö. Mitt i skrivandets stund hör jag hur man på radion sitter och jublar över kylan och det ”fantastiska vinterlandskap” vi välsignats med så här i juletid – Fan ta dem!

I alla fall: Året tog en fantastisk start på många vis, bland annat i och med min, Magnus och Geirs lilla veckolånga tripp till Västervik. Många goa sends blandade med glada kvällar på Oasen gjorde det hela till årets för min del helt klart roligaste resa.

Jag minns också början av året med ett otal turer till Hyltebergen med en Magnus vars önskan att bestiga Göteborgs-testpiecen Kriminell Kantarell hade svävat iväg bortom allt förnuft. Resultatet av det var att vi i ur och skur begav oss ut till leden för att se om den via något mirakel kanske skulle kunna vara klätterbar. Givetvis kantades i stort sett varje besök av urusla förhållanden. Sånär som på ett. Det var dagen då stackars Magnus inte fick följa med ut för att han skulle fira Alla Hjärtans Dag. För min del kunde vi gärna bytt plats. För det var också dagen då den ödesdigra olyckan med den statiska slingan i bulten och min stortå ägde rum. Om det är något jag ångrar från året som gått så är det den dagen och dumheten som flög i mig just då.

Magnus all set för Alla hjärtans
dag firandet…

Det känns som att det var i och med den incidenten som turen vände en aning från en ganska go inledning av året, till en vår som senare kom att präglas av förkylningar & infektioner, onda visdomständer och penicillinkurer på gränsen till överdoseringar. Jag kan föreställa mig att inte var något direkt nöje att umgås och framförallt inte träna med mig just då eftersom mitt humör för det mesta kretsade mellan enormt dåligt och ”rock bottom”. Men Henrik Sennelöv, som jag sedan en tid tillbaka kamperat ganska flitigt med, stod mig bi och jag antar att han till slut lärde sig att stå ut med mig och mitt outtömliga gnällande. Och kanske var det tack vare just alla de träningstimmarna han orkade stå ut med mig, som jag senare under våren fick lite lön för mödan när jag bland annat fick till Hummern Igen i Fjällbacka.

Senare under våren kom jag även att göra andra repetitionen av Stefan Rasmussens Mr.CubabeeBrudslöjanstenen i Dals-Ed. Troligen årets mest minnesvärda send då det var i gamla (och nyfunna) goda vänners sällskap av ett problem som jag ända sedan det sattes upp drömt om att kunna göra.

Sommaren kom att bli dryg med bland annat 8 veckors hårt arbete. Då väldigt lite klättring blev av, försökte jag aktivera mig på min campusboard för att senare under hösten kunna utnyttja den omänskliga råstyrka den med all säkerhet skulle generera till att krossa allt som kom i min väg. Givetvis fick jag inte särskilt mycket omänskliga superpowers av åtta veckors träning och inte mycket krossande blev det heller.

När så sommaren var över och ledigheten kom åter inledde jag den nästan min vana trogen med att duka under i en veckas förkylning. Frisk blev jag emellertid även om jag kanske inte kunnat tro det under själva läkeprocessen, och jag började hösten med en liten tripp till Stefan och hans boulders i Västervik. Återigen tog allt en mycket bra start och jag betade av ett gäng problem från min Västerviks-ticklist. Om än jag lämnade kvar ett problem som jag väldigt gärna ville göra, The red dragon. Hela hösten var den ett av alla ouppklarade projekt som jag tvingats gå och grubbla över, och under höstens enda återbesök fick jag inte ens chansen att prova den.

Väl på hemmaplan igen blev det bland annat ett antal turer till Fjällbacka där bland andra Räkan ss lockade. Och ska jag vara ärlig så vet jag faktiskt inte varför jag inte nu kan nedteckna hur det gick till när den blev gjord utan istället måste försöka komma på någon dum bortförklaring till varför den fortfarande är ett av alla mina projekt. Några skador kan jag inte direkt påstå att det var som stoppade mig. Min vänsterhandled, som för övrigt har bättrat sig rejält tack vare ett gäng rehabövningar, var inte direkt avgörande för huruvida den skulle gå eller inte. Kanske är det helt enkelt bara att konstatera att jag är för svag och för dålig och att det också är den stora anledningen till att hösten blivit helt utan några betydande sends.

Senare under hösten kom många dagar att gå åt på Domen och Fabben som ett resultat av det oförlåtligt dåliga väder som bjöds. Och utan att egentligen veta vad som hänt sitter jag nu här ett par dagar innan nyår och min resa till Fontainebleau och försöker summera mina dagar och resultaten av dem från ett nådens 2009.

Visst hanns det med ytterligare några kortare turer hit och dit utöver vad jag nämnt i den här texten. Linköpings- och Västerviksäventyret i mitten av november är inget jag ur ett rent klättermässigt perspektiv gärna minns. Och när jag läser igenom vad jag lyckats formulera inser jag att det skulle gå att vara både mer och mindre omfattande, och att det finns ytterligare saker att nämna såväl som saker som jag kanske lika väl kunde låtit bli att ha med. Men så är det nog i de flesta fall och jag nöjer mig med detta.

Köge Bouldercup, Danmark

Avslutningsvis vill jag bara tacka alla som jag fått chansen att klättra och umgås med för året som gått. Ingen nämnd och ingen glömd säger man ju och så är det men jag skulle nog ändå rikta ett speciellt tack till framförallt Henrik Sennelöv och Stefan Rasmussen. Båda har kommit med såväl glada som mindre glada tillrop och puffat på mig när jag fått stopp på nåt krön av min utvecklingsbacke. Oftast har det betytt en hel del och gjort ganska gott.

Och så er som faktiskt tagit er tid att läsa det jag skrivit under året vill jag givetvis visa min uppskattning. Jag tycker det är fantastiskt kul med min blogg och ibland är det nästan så att man ger sig ut bara för att ha något att skriva om. Jag hoppas att det inte bara är pest och pina att följa mig och att jag inte tråkat ut er mer än att ni fortsätter att läsa The Bouldersgate även kommande år…

Gott nytt år/
DO