Kungen av misslyckanden

En vecka går fort och nu är jag hemma igen. Tyvärr kom den här lilla utflykten att arta sig åt det motsatta hållet mot vad jag tänkt. Det regnade, varje dag. Men kanske ska jag inte klaga, klättra fick jag ju, om men inte under några direkt lysande förhållanden.

Ömma Fingrar…

Igår, innan hemfärden, åkte Stefan och jag först en sväng förbi Björnblocket och sedan via Hörtingerum. Stefan nöp hårt på projektet The Hourglas SDS, vilket när det väl blir gjort, med all säkerhet kommer kunna betraktas som ett av Sveriges hårdaste boulderproblem, om inte det allra hårdaste. Men just igår var det till föjd av det veckans kassa väder sjukt fuktigt i luften och tyvärr var det kanske det som stod mellan honom och ett send. För stark var han på den… Jag kände lite på ståstarten och fick ganska fort till första movet men blev aldrig riktigt vän med den aviga dynon till kanten.

Vem är farbrorn med den
stora mössan?!

I Hörtingerum var till skillnad från föregående dag Roadchill torr, så när som på juggarna i toppen. Föga anade jag hur avgörnade de skulle komma att bli. Jag han med tre försök innan mörkret lade sig och det också åter började regna. Första försöket var ok, andra var bättre men jag gled ur ena greppet när jag gjorde sista hårda flyttet. Efter en kort vila gjorde jag det tredje och sista försöket för den här gången och de försöket blev också det bästa. Jag kände mig förhållandevis stabil genom hela problemet och plötsligt fann jag mig hängande i juggen strax efter cruxet. Därifrån ställde jag upp foten och reste mig till nästa jugg, i vilken man i normala fall matchar men inte kunde idag då den var blöt, och drog istället vidare till nästa och sista juggen. I movet kände jag hur foten halkade och jag spottades av problemet långt förbi var det egentligen skulle ha varit över. Strax därefter stod jag alltså åter på marken, framför en småflinande och troligen lika förundrad Stefan, alldeles för förvånad för ens kunna bli arg. Va fan hände?! Den självgode skulle kanske kalla det för oflyt men vem har jag att skylla om inte mig själv över att jag ständigt lyckas ställa till det…

Känns som att det kan börja låta lite otroligt att jag kommer så nära på alla problem utan att sända något men ni måste tro mig, jag kunde inte varit mycket närmre än så och när jag kommer tillbaka till östkusten nästa gång åker jag raka vägen ut och gör det där jävla problemet innan jag överhuvudtaget rör något annat…

Veckans andra stora failure,
Aqua i Misterhult…

Avslutningsvis är det bara för mig att tacka Stefan för husrum, sällskap, träning, spot, mm. Jag kommer tillbaka…

/DO