I don´t wanna stop

Motivationen har i en handvändning fått en rejäl uppsving. Den hanvändningen var dagens tur till Fjällbacka med Kalle Reichenberg. Go progress hade jag på i stort sett allt utom den egentliga anledning till att jag åkte dit…

Gav Räkan ett go vilket slutade precis som mina tidigare försök och när ett oanat regnoväder kom över oss kände jag att det inte längre var lönt att köra på den då jag inte tror jag har såpass mycket överkapacitet att jag kan klättra den blöt. Vi försökte istället se vad som krävs för att förtjäna pluspoängen som den alternativa starten Räckcoctail generarar. Jag hade hört rykten om att det annars (i mina ögon) brutala första movet skulle gå att lösa med en häl och jag tackar Peter Erhard för betan med vilken första rörelsen i sig inte skulle ge mer än 5+ till scorecardet.

Moven blev gjorda efter lite betaletande. 5 fotflytt på två move är inget man läser in till sitt flashförsök, iaf. inte jag.

När bådas högeraxlar fått tillräckligt med stryk för att vid ytterligare belastningar troligen imlpodera gick vi till vänsterdelen av väggen. Kalle tog efter uppmaningar från min sida sig an Hummern Igen. Såg väldigt stabil ut i mina ögon men han tvivlade hårt på sina möjligheter att kunna hålla ihop den. Alla moven gjorde han i alla fall och har man gjort det kan man göra problemet, det gäller alla problem om man frågar mig…

Kalle på Hummern

Jag tackar framför allt Kalle för betan men också regnet som omöjligjorde det att ägna sig åt annat än att nöta på sekvenserna i ett problem jag ännu inte gjort, Sjöpungen variant 7C.

På den gör man från starten i två lister (utav vilka en ska ha gått sönder och blivit sämre) fyra move, först in i ett undertag i vilket man sedan matchar för att göra ett långt skick till en bra list varifrån man ställer upp ena foten och hookar med den andra för att matcha innan man finner sig etablerad för att göra sista cruxmovet på Hummern Igen som jag gjorde i våras. Första movet är helt klart hårdast och jag förstår i skrivandets stund fortfarande hur det gick till när jag gjorde movet.

Jag provade den ett par gånger i samband med att jag gjorde Hummern men resultatet blev det samma varje gång jag satte mig vid startcrimparna till problemet. Förbrylt sökande efter något sätt att lätta från marken vilket jag alltså aldrig kom i närheten av att. Det utöver 3-4 andra för mig bittiga move gjorde att jag gav upp den. Men nu var det annorlunda. Jag kände mig ganska stark på den jämfört med innan och efter inte alls många försök vara alla move utom första gjorda. Det däremot bet ifrån och till en början kunde jag inte ens etablera mig mellan undertaget man går till och startcrimpen och det hela kändes hopplöst hårt. Jag drog i starten till och från och lyckades på nått försök emellanåt få in fingrarna i greppet man går till men inte i närheten av tillräckligt mycket för att kunna stoppa. Men, sista försöket hände det något som jag i skrivandets stund fortfarande inte får grepp om och jag gjorde första, andra och var inte overkligt långt ifrån på det tredje och för mig sista riktigt hårda movet – YES! Ticklisten är nu ytterligare ett problem lång.


Hade jag varit amerikan hade ordet Pshyced återfunnits i var och varannan mening i stycket ovan. Sååå gytt med dom framgångarna och att få köra på ett problem där jag får och framförallt måste ge allt hela vägen. Förvisso så får man väl anta att de flesta sysselsättningar är roliga när det går bra men i nuläget drar klättring ovanligt mycket och jag kan inte vänta till nästa dag i F-backa på Räkan och framförallt Sjöpungen variant!

/DO