I väntan

Tre veckor kvar nu. Sen ska jag jävlar inte jobba förrän jag dränerat ut varenda sparkonto och byxficka jag har att tillgå. Jag är så obeskrivligt trött på det nu. Har glömt bort hur det känns att vara fri och kunna sova till ett, klättra till 24.00 och överlag göra vad jag vill. Ska jag vara helt ärlig så får jag panik utav tanken att behöva hålla på så här året om med knappa 30 dagars semester som enda lilla ljus i den låååååååååånga mörka tunneln. Hur fan bär ni er åt?

Har under helgen, under vilken jag jobbar något kortare dagar, lyckats hinna med två inomhuspass. Känns ok i kroppen. Enda fördelen med brödyrket är att alla tunga lyft det medbringar tycks gagna klättringen. Det dagar jag lyckas få till ett positivt tänk ser jag på min arbetsdag som ett 11 timmar långt träningspass.

Magnus har slagit på kreativiteten och i rasande fart fortsatt ombyggnaden av problemen på Domens boulderväggar. Resultatet kan man knappast klaga över. Sällan har det varit såpass jämnt hög kvalité på en så stor mängd problem – Keep it up!

Fortfarande står jag utan resekamrat inför hösten och just nu känns alla äventyr utanför riksgränsen längre bort än på länge. Får se var det slutar. Vill bara inte sitta inblåst här hemma hela hösten. Inte för att jag saknar utmaningar att ta mig an här i krokarna, tvärtom. Snarare är det så att jag trivdes väldigt bra i lunken förra höstens resa gick i och nu vill jag ju då försöka ta mig någonstans och uppleva den igen.

(Vet inte hur väl det framgår att
det är jäääävligt blött)

Det är kanske inte i första hand vad bilden visar som jag vill åt men i nuläget skulle jag mer än gärna byta mig in i en sån situation…

Fortsättning föjer så att säga…

/DO