Torsdagsavsnittet

Att synden straffar sig själv det är jag ett lysande exempel på. Det var i morse när jag välte en lastpall på jobbet som jag i ett rent vredesutbrott sparkade till en av lådorna som åkt omkull som jag gjorde skäl för uttrycket. Under dagen, i takt med att jag blev argare och argare svullnade foten jag kanaliserat ut min ilska med allt mer och det gick upp för mig att jag stukat den.

Det känns lite som att jag gnäller för allt och inget nu men ni måste tro mig, det händer mig något hela tiden. Kanske är det för att jag dum och klantig eller också så har jag bara ren och skär otur. Döm själva! Jävla skit är det i vilket fall…

Det här med att ha ett arbete att sköta varje dag skiljer sig vilt från vad jag som annars arbetslös dagdrivare/obetald heltidsklättrare är van vid. En av det stora skillnaderna är att jag har pengar. Inte för att jag i nuläget vet vad jag ska med dem till när jag inte hinner spendera dom. Som tur är så dröjer det bara till 15 augusti innan jag är fri som en fågel igen. Då vill jag här ifrån. Enda haken är att jag i min bekantskapskrets verkar vara den enda som kan och vill ge sig ut på äventyr. Vi får se var det slutar. Förhoppningsvis får jag som jag vill och behöver inte vara hemma i höst.

Vi tar och gör en liten återblick på veckan som gått så här lagom till torsdagsavsnittet som i vanlig ordning kommer en dag i efterhand (Minst).

På lördagen trotsade jag den på gränsen till outhärdliga hettan som då rådde och åkte efter jobbet till Fjällbacka där jag hoppades att det kanske skulle kunna fläkta lite.

Det kom någon stackars vindpust då och då men det gjorde ingen direkt märkbar skillnad. Jag var så satans trött och troligtvis var värmen en bidragande effekt till att jag slumrade till i stort sett varje gång jag satte mig ner för att vila.

Mellan varven på Räkan ss, som jag i och med helgens besök åter har börjat jobba på, fick jag till den bökiga Kräftan.

Vad beträffar Räkan så gjorde jag för första gången ordentliga framsteg. Har tidigare varit ovän med ståstarten, Rekan tills jag i lördags provade en beta som Peter Erhard föreslog. Enligt honom skulle jag prova att häla när jag gör första rörelsen och försöker träffa crimpen för att komma undan den vilda chansningen min beta med tån i sprickan krävde. På det viset blev det hela väldigt annorlunda och jag kunde lugnt nypa tag i greppet och när väl det är gjort är det lugnt – Thanx P!

Efter som det kändes bra ville jag se om det gick att klättra problemet därifrån traversen slutar och straight-up klättringen tar vid. Sagt och gjort. Två försök tog det mig att länka de tio sista av den totalt 20 rörelser långa bouldern. Kändes bra att det gick trots värmen och dagsformen och jag fick en liten nytändning för problemet. Kommer troligtvis kunna göra den i höst. Verkligen skönt att se att det lönar sig att man inte ger upp för minsta lilla motstånd.

Ska försöka åka tillbaka snart igen och se till att få bra koll på undertags-traversen innan jag verkligen går in för att göra den. Tyvärr brukar jag få lite ont i handlederna av just den delen av problemet så jag vågar inte köra allt för intensivt på det.

På onsdagen fick jag till den nu nästan obligatoriska onsdagsessionen med Henrik. Denna gång var det jag som gästade ett av hans fynd. Ett problem som går under namnet South Beach och är beläget i Fiskebäckskil på Skaftö. Henrik hade tjatat om hur sjukt bra problemet, som har en hoppstart (~6B) och en ståstart (~7B), skulle vara och jag oroade mig lite för att han trissat upp mina förväntningar men väl där stod det klart att han inte gått till någon överdrift. Fan va fint det är. Problemet går runt en perfekt formad bulle på vilken det sitter två klockrena grepp. Antingen hoppar man då som sagt till ett av dem för att dra vidare till nästa precis i underkanten av den runda toppen eller så startar man stående i motlutet i två vassa undertagslister. Från dessa gör man ett långt deadpoint till greppet man hoppstartar till. Jag gjorde det movet säkert 15 gånger men lyckades fan inte ta mig iland för att skicka vidare. Jävligt surt då man nog egentligen är hemma där.


Inte heller Henrik lyckades komma upp och jag vet inte vad som retade honom mest. Om det var det faktum att han inte kom upp eller att han inte kunde klura ut hur han bar sig åt första gången han gjorde den back in the days.


Jenny däremot visade var skåpet skulle stå genom att sända hoppstarten kort efter att ha gjort ett annat kalasproblem av ungefär samma kaliber. Way to go, nu lossar det!



Väggen som problemet går på hyser också ytterligare 3-4 problem väl värda att göra. Jag kommer definitvit att åka tillbaka dit, i första hand för South Beach men också för två projekt…

/DO