Nissedal – Mitt Waterloo

Som ensam bouldrare är det inte helt enkelt att överleva en femdagarstrip med 20 inskränkta traddare. Man blir föremål för en hel del hån och smutskastning och får agera någon typ av medlare mellan boulderingens och tradklättringens vilt skilda världar. Medlare är förresten inte rätt ord, slagpåse gör sig mycket bättre. Man får egentligen bara ta skiten utan att ha stöd nog att kunna kasta tillbaka.

Själva slakten ägde rum i helgen då jag som utomstående lyckades smuggla mig med på Bohusläns KK´s årliga klubbresa till långtursmeckat Nissedal i Norge. Givetvis inte för att ägna mig åt långturer utan för att utforska boulderingen vid Haegefjäll.

Tyvärr skulle det hela arta sig till att bli något helt annat än vad jag tänkt mig. Jag fick inte utforska stället så som jag kanske skulle önskat då största delen av tiden regnade bort och jag tillsammans med långtursrävarna satt inblåst i stugan på Nissedals Klatrecenter 3 utav 5 möjliga dagar…

Jag ingick i Team International vilket utöver jag själv bestod av Matheu från Frankrike och Wendelin från Tyskland. En annan levde kanske inte riktigt upp till teamnamnet men jag tror att placeringen beror på att i reseledaren Rickard Larssons ögon så är bouldrarna något från yttre rymden och oavsett nationalitet hör dom alltid hemma någon annanstans än där dom befinner sig.

Team International kom på onsdagseftermiddagen, efter tidig avfärd från Uddevalla samma morgon, upp till Nissedal med förhoppningen att kunna få till lite klättring senare på kvällen. Till vårat stora förtret möttes vi vid ankomsten av om möjligt ändå sämre väder en det som ditresan kantats av. Det var inte mycket att göra annat än vänta…

Torsdagen såg på morgonen mycket lovande ut men det var ganska blött efter regnet och mer skulle komma. Under dagen blev jag attackerad av två störtskurar utan att ha någonstans att fly. Jag kunde dock trösta mig med att de fanns dom som hade det värre då jag från mitt stormskydd kunde spana på ett replag vilka satt fast på samma hylla från lunch till det att jag åkte hem senare på kvällen. Det timmar det faktiskt höll upp gick inte saker och ting riktigt som jag ville. Jag var helt ur balans hela dagen och inte ens uppvärmningsproblemen släppte upp mig.

På fredagen var all klättringen helt utesluten och jag kunde inte låta bli att tro att syndafloden var kommen. Vi satt inregnade i stugan hela dagen och folk gjorde sitt bästa för att fördriva tiden. Vissa, bland andra min kära teamkamrat Matheu, försökta dränka sina sorger i spriten det fått med sig från färjan och det hela renderade i att dom, helt ovetande, roade oss andra på ett allt annat en censurerat vis.

Lördagen likande på många sätt torsdagen. Vaknade upp till kanonväder och åkte tillbaka till Haegefjäll för att till mitt enorma förtret upptäcka att problemen inte skulle kännas ett dugg lättare en sist. Mellan störtskurarna fick jag försöka ta mig upp för det problem som såg ut ge mesta möjliga poäng mot minsta möjliga ansträngning. Kan inte påstå att jag hade någon större lycka. Det var först de sista timmarna på eftermiddagen när jag teamat ihop med två danskar vilka hade något av en lugnande effekt på mig som jag lyckades utnyttja möjligheten jag faktiskt hade och ta mig upp för något. Inga direkta stordåd men efter att ha bytt taktik från att jobba på problem till att bara försöka klättra allt i min väg oavsett grad så lyckades jag nå toppen på iaf. några block. Under det som skulle komma att bli mina sista två timmar i Nissedal för den här gången gjorde jag nog sju gånger så många problem som under den övriga tiden…

Kvällen avslutades med fotografering till en artikel, som jag för BohusKK, som tack för att jag fick följa med tvingas skriva till Bergsport om boulderingen man finner i Nissedal. Hur jag baserat på de erfarenheter jag under helgen skaffade mig ska få ihop en artikel som inte sågar stället totalt vet jag inte…

Igår, sista dagen och dags för hemresa skulle jag tillsammans med mitt team försöka leta reda på ett område som ligger på vägen från Nissedal vid namn Gautefall. Visste inget större om stället sedan innan annat än att det sett fantastiskt ut på bilderna. Men pga. av bristfällig väginfo var det hela tyvärr dömt att misslyckas och Team Internationell slutade Norgevisiten med en tretimmars väntan efter färjan i Sandefjord.

Med mig på resan hade jag min filmkamera och mitt nya stativ med vilka jag ska försöka matcha Manges filmmakarsatsning. Verket kommer att finnas för beskådningen här på bloggen inom en snar framtid och kommer bland annat att innehålla en redlöst full fransman iförd forspaddlingsskyddsutrustning på en slackline tillverkad av två 39 kronors spännband från biltema. Det och bilder kommer så snart som jag får min dator att ta formaten. Missa inte det!

/DO